Uret är blott 07.00 en kylig fredag i början av oktober. En skara  münsterhanar ylar mot skyn i ackompanjemang till hornblåsarnas  hälsningsfanfarer. Vi befinner oss på den tyska kleiner münsterländerklubbens  årliga internationella jaktprov - Bundes-HZP - i en ort vida namn Kleve, så nära  Holländska gränsen att jag misstänker att eventuella eftergångar kommer att sluta i grannlandet.

Bundes-HZP samlar många av landets bästa KlM som tidigare under hösten har  klarat av HZP. Provet är också i högsta grad internationellt, av årets 32 hundar  fanns deltagare även från Tjeckien, Holland och Danmark. HZP står för “Herbstzuchtprüfung” och är ett anlagsprov för unghundar ännu inte fyllda två år där även några dressyrmoment ingår huvudsakligen i form av apportering. Syftet med HZP är att sålla fram hundar godkända för avel. Vad de tyska domarna vill se av hundarna är därför anlag, anlag och åter anlag.

Tre domare på vår grupps totalt tre hundar låter som en utopi men är verklighet här. En av dagens domare är min tyska uppfödarkollega och vän, Uta Schumann, vilket innebär att jag har förmånen att avnjuta såväl hundar som  bedömning från första parkett.
Dagen började med skottfasthetsprövning på fält. Ett kort släpp för varje hund där ägaren drämde iväg ett par skott i  luften och domarna nöjt konstaterade att alla hundar fortsatte med sitt arbete  även efter skott. Vi fick se prov på tre olika sökupplägg, den första unghanen revierade i högsta fart i stora slag och gick i mitt tycke oerhört bra, det enda negativa var att han inte lyssnade särskilt mycket på sin förares idoga  visslande. Hane nr två hade också ett energiskt sök men mer planlöst och var lite bunden av husses signaler. Den tredje killen utnyttjade verkligen vittring och vind på ett föredömligt sätt, han var en “krallig” modell men visade en energisk galopp med konstant piskande svans.

Efter de korta inledande fältsläppen var det dags för släpspår med kanin som gick till ungefär som hos oss men över öppen mark och var betydligt längre, ca 300 meter. De två första hundarna gjorde utmärkta arbeten men den tredje hade  problem med färsk viltvittring som distraherade honom att vika av in i ett  majsfält. Efter många försök prövade en av domarna slutligen sin VGP-meriterade  hund och när den gjorde samma avstickare var saken klar, unghunden fick prova igen på ett annat ställe vilket gick alldeles utmärkt. Som sagt, anlagsprov var  det!
Sen var det dags för släpspår nr två på cirka 150 meter och med and istället vilket avlöpte utan problem för alla tre.

Fortfarande tidigt på förmiddagen vidtog sen det egentliga fältarbetet. Alltid i enkelsläpp och hundarna fortsatte att arbeta ungefär som de hade gjort i de inledande släppen. Här kom fördomarna som ibland hörs hemma i Sverige (det vill säga att fältarbetet skulle vara mindre krävande i Tyskland) rejält på  skam. Med en mycket kort paus för lunch fick de tre unghundarna visa sök, stånd och hardrev från klockan tio till cirka klockan 14. Det blev mycket släpptid för varje hund och alla tre jobbade energiskt hela tiden. De fick genomgående söka i tunga betfält vilket gjorde vittringsförhållanden ganska svåra. Det hände flera gånger att hunden stod men när föraren och domarna närmade sig hade haren redan stuckit i skydd av de täta bladverket. Det var mest hare i markerna men vi såg även fasan- och rapphönskullar. Så småningom hade alla hundar visat godkända stånd och domarnas enda bekymmer var att ett par av dem hade gått efter hare men tyst! Så dagens sista timmar på fältet gick åt att leta reda på flera harar för  att vi skulle få höra drevskall och hundarna kunna godkännas. Även detta ordnade sig och samtliga tre hanar kunde med godkända betyg åka vidare till vattenarbetet klockan halv tre.

Det första vattenmomentet var likt vårt unghundsvatten men när hunden är på väg ut till den kastade anden drämmer man av en hagelkärve i vattnet bortom "ankan". Detta var dels en apportövning men framför allt ytterligare skottfasthetsprövning. Vattenarbete nummer två var i stort sett identiskt med vårt elitvatten bara lite kortare avstånd, cirka 30 meter. Alla tre unghanar i vår grupp klarade bägge vattenmoment men hanen som gick bäst på fältet var också överlägset bäst på vattnet, övriga hade lite dirigeringssvårigheter.
Sen är det egentligen ytterligare ett moment på HZP, nämligen “stöt av levande änder i  vass” men det fick de tre tyskarna tillgodoräkna sig från sina tidigare HZP. Så  dagens slutresultat visade att alla "grabbarna" i vår grupp hade blivit godkända med bra poäng! Dock var alla utländska hundar tvungna att göra denna sista  övning så vi stannade och tittade på de bägge tjeckiska hundarna. Den första hade stora problem att låta sig dirigeras ut åtminstone 70-80 meter över ett  blankvatten bort till vassen på andra sidan där den utsläppta "ankan" hade simmat in. Men efter lite stenkastning och många kommandon lyckades hunden så småningom ta sig över men efter en enda stöt av ankan ledsnade hunden, simmade  tillbaka och betyget blev bara godkänt, 5. Tjeckisk hund nummer två var lite  lättare att dirigera och väl över arbetade han länge både i vass och på land  efter fågeln som till sist plockades med ett kvack! Han avlämnade den snyggt och prydligt hos husse och resultatet blev uppskattande applåder och 10 i betyg.

Sammanfattningsvis var det imponerande hundar som kunde följas i en provform där de redan vid ung ålder förväntades visa obändig jaktgeist under en lång radda krävande moment under en och samma dag. Provet gav en klar bild av hur de  tyska provsystemet värnar om allroundjakthunden som snabbt kan växla mellan olika typer av jakt och där viltlust och arbetsglädje utgör två viktiga signum. Deras provsystem framstår också som ganska unikt då de får iväg hela 60  procent av varje årskull om cirka 1000 valpar på så kallat VJP dvs anlagsprovet för de yngsta hundarna, samt hela 40 procent på HZP där avelsurvalet görs. På provet för den färdigdresserade jaktkamraten, det vill säga VGP, går hela 11 procent.
Av de internationella gästerna var det Holland som stod för framgångarna med en 5 respektive 15 placering med utmärkta poäng, tjeckernas bägge hundar bestod provet men med lite sämre placeringar medan de bägge  danskarna tyvärr inte klarade sig.
Tjeckerna menade att det var stor skillnad mot deras prov där “disciplin” och lydnad kommer i första hand och anlag och  arbetsglädje långt ner på skalan. Våra svenska fältprov där redan unghundar måste vara färdiga med respekt för flyende vilt för att erhålla höga betyg  bemöttes med allvarsord från tyskt håll: “En unghund som inte förföljer vilt kan  vara rädd eller skygg för vilt och det vill vi definitivt inte se, var den krassa och mycket tänkvärda kommentaren.”

Kvällen avnjöts med läckra korvar, surkål och öl i mängder i sällskap av trevligt KlM-folk från olika håll. Dagen efter var det dags för Bundes-Zuchtschau där alla deltagare på provet var tvungna att ställa upp för  exteriörgranskning. Exteriörgranskningen hade lockat nästan 60 hundar och i  regnvädret bänkade vi oss vid de jaktprovsmeriterade hanarna och fick se prov på  många fina hundar. På Zuchtschauen hade danskarna bättre lycka, den danska tiken  fick V/V och blev dagens bästa tik i den öppna klassen.
Middagens avskedstal på kvällen innehöll mycket intressant information, bland annat om bildande av ett internationellt “Welt-Verband” för kleiner münsterländer under FCI:s flagg, likt det Welt-Verband som våra strävhår varit medlemmar i sedan flera år  tillbaka. Den tyska KlM-klubben har redan påbörjat arbetet som beräknas sjösättas under nästkommande år.

Lena Gillstedt

Artikel publicerad i Svensk Vorsteh, december 2005.

Foto: Uta Schumann, Lena Gillstedt