Fideli

Gråsidingens Aqvilegia
(SUCh Xantemi’s Basen- LP Orrestas Anemone)

Fideli blev 12 år och två månader, pigg som en lärka till bara några dagar innan vi i september 2006 var tvungna att ta bort henne. Vi fick en sista härlig tid då hon badat och dykt sig genom denna otroligt varma sommar.
Det är Fidelis för tidigt grånande nos pga en tan-tecken-gen, och hennes förkärlek för norrländska sorkar som givit upphov till mitt kennelnamn så helt klart har hon en särskild plats i mitt hjärta.
Charmigare hund får man leta efter, eller gladare, hon tillhör den lättmotiverade sorten som glatt säljer sin själ för en tennisboll och som bollar runt med stora rävar utan att antränga sig.
Kommer aldrig glömma när hon försvann för oss på en jakt. Det var vinter och det närmade sig eftermiddag och mörker och Fideli hade varit borta i flera timmar. Det är inte alls likt henne, hon brukar vanligen hålla bra kontakt. Men borta var hon. Efter mycket letande där Anders och några till började gå i allt vidare cirklar hörde de till slut en hund skälla långt borta. När de närmade sig kom Fideli framskuttande och skällde som en tok, vände snabbt tillbaka och visade upp vad hon hade ägnat de sista timmarna åt. I gläntan fanns spår efter en tuff fajt samt ett påskjutet och numer avlivat rådjur och bredvid djuret en grop i snön där Fideli troget hade legat och vaktat rådjuret ända tills husse behagade hitta dem. Inte tänkte hon överge något så värdefullt, hon verkade mest förbannad över att det tog husse så ofantligt lång tid att “spåra” upp dem... (Det är vid sådana tillfällen man ångrar att man inte lärt in bringsel, avståndet var på tok för stort att höra henne skälla.) Vid närmare eftertanke mindes vi att hon hade försvunnit i samband med påskjutning av ett djur men att hon spårat det så långt på egen tass och slutligen fått tag på det var en bedrift som inte händer varje dag.
Kommer även ihåg ett annat tillfälle då Fideli på skogsfågeljakt gled in i en grantätning och jag förstod att hon hittat något. När jag väl finner henne ser jag henne i stramt stånd för inte mindre än tre stycken tjädertuppar i en liten glänta, antagligen en årskull men redan svarta och ganska väl utvuxna...en syn som etsat sig fast på näthinnan.
Och ett tredje jakttillfälle då matte gjorde bort sig åt det grövsta genom att inte lita på fröken. Fideli redde ut löpor och efter många minuters “rotande”, så länge att jag började förlora hoppet att fågeln var kvar, hittar hon plötsligt utlöpan och piper iväg fort som tusan bort till en granridå och blir borta en stund. Precis då ropar kamraten på radion och jag mitt dumma nöt väljer att svara. Och medan jag står och fipplar med radion kommer den största tjädertupp jag någonsin sett ut från granarna och flyger förbi mig på ca 10 meters håll....
Ack ja, vad vore jakten utan alla både lyckade och misslyckade situationer:-) Kan bara konstatera att ett långt hundliv innehåller så mycket glädje!

Fidelis meriter

HD UA (4/6 rtg i Fidelis kull alla UA, alla Fidelis 13 barn är rtg UA: 12xA, 1x A-B!)

Spår o vattenprov:
UKL 10-8
ÖKL 10-10, 10-10, 10-10, 10-8

Viltspår: godkänd anlagsklass, 2x1:a pris ÖKL

Utställning:
CK BT-2, BIS-veteran ÖSVK
CK BIR, BIS-veteran ÖSVK som 10-åring!

 

 

En bild från i mars 2006 på fröken.

Och så här vacker var hon som 10-åring när hon blev BIR! och slog all yngre fömågor på
ÖSVKs sommarutställning. Inte helt förvånande blev hon också BIS-veteran.

Ripjakt är något alldeles speciellt, på bilderna en ung Fideli.

 

...På ålderns höst också måste man få vila ordentligt...bild från ripjakten 2005.

Avslutar med par bilder på två av Fidelis barn, J SUCh Gråsidingens Filago som med sina 180 poäng på jaktprov och därmed direktkvalificerad till elitklass i händerna på husse Anders Gruvaeus samt 3 CERT, CACIB, r-CACIB o 2xBIR på en handfull utställningar är en riktig superkille, samt söta J Gråsidingens Dådra som haft en valpkull hemma hos husse Pekka Hellström i norr.