Gråsidingar på VJP

Läs om Molkes, Måras o Daggis pionjärresa våren 2007

Kul- och klokheter från det tyska VJP-provet i april 2007

- Att vid morgonsamlingen inför ett jaktprov få mötas av nära 20-talet ivriga münstrar och inte vara “katten bland hermelinerna” bland idel skäggigt eller korthårigt...

- Det av uppskattning unisona knackandet i borden på morgonsamlingen för vår “passion” - som ordföranden uttryckte det - att resa några hundra mil :-) för att få prova våra hundar enligt rasens förutsättningar. Ingen uppoffring egentligen när alternativet är att bli diskad på svenska prov för den högst rastypiska egenskapen “harspår med skalldrev”, som ju har högst koefficient på det tyska provet...

- Att min 11 månaders unghund efter en ganska fattig harsäsong här hemma under en och samma dag fick uppskattningsvis 3- 4 km harspår i benen som en ovärderlig erfarenhet för hennes jaktliga framtid...

- Att vid lunchdax bli serverad mackor och öl av domaren, och inte tvärtom...

- Att i en liten grupp på 3-4 hundar få tillbringa en hel dag med 3 erfarna domare (varav en hade KlM, en strävhår och en weimaraner) som under många timmar PRÖVAR min hund till det yttersta. Och som inte främst letar fel för att kunna plocka bort - i domarens ögon - mindre bra hundar till förmån för de bättre, i syfte att de senares släpptid ska räcka till höga “priser”...
Här var det faktiskt precis tvärtom. Gick det bra för någon hund direkt räckte det med att upprepa bedriften ännu en gång och och då var det klart. Men var det någon hund som gjorde en första dålig insats så fick den MER släpptid för att ha chans att förbättra sig och verkligen visa sina anlag.
Ett klokt sätt att ta reda på om en eventuell dålig prestation verkligen består av brister i själva hunden eller en ren tillfällighet - eftersom det handlar om avelsvärdering och inte tävling...

- Att få en jaktprovsbedömning baserad på sisådär 6 timmars “domartid” totalt. Det vill säga 3 domare  ägnade ett par timmar vardera åt att granska bara min hund i olika jaktliga situationer!
Den värderingen - förstår kanske vem som helst - är rimligen mer värdefull ur ett avelsperspektiv än de 20 - 60 minuter som hunden får på ett svenskt prov, där uppmärksamheten från blott EN domare dessutom alltid delas mellan två olika hundar som provas samtidigt.
Ett litet räkneexempel - hur många jaktprov måste jag gå i Sverige för att komma upp i motsvarande 6 timmar enskild “domargranskning” av min hund...?

Och till sist den fantastiska känslan av att få ett kvitto på att mitt avelsarbete faktiskt fungerar som det är tänkt. Allround var det! Att åka till rasens hemland som nybörjare i deras provsammanhang med förberedelser bestående av att läsa in oss på regelboken vad som förväntas av hundarna och helt enkelt jaga in dem så allsidigt som möjligt, och så hamnar våra hundar i det övre skiktet med topp-poäng alla tre!

Kan det bli så mycket bättre, eller roligare?
:-)

Ett litet bildreportage...
Foto: Uta Schumann, Stefan Hansson, Tom Bush o Gillstedtarna

Fullastat av både det ena och andra. Måras o Molkes mamma Finja fick följa med. Hon presterade nästan ett hardrev med medföljande husse i snöret när en hare passerade lite nära förbi...

Lördagen före provet ägnades åt turistande...här i Oettingen...

...och mera turistande...på kvällen fick vi sällskap en tysk på hotellet som också var anmäld till provet.

Gäller att hålla nerverna under kontroll.

Morgonsamling på den lokala restaurangen.

Äntligen ute i markerna, domargenomgång. Varis kopplar av medan Uta fotar. Stefan och jag försöker begripa vad OR Aubele säger. Lyckades uppenbarligen något sånär:-)

Hela förmiddagen ägnades åt harspår. Utan överskattning såg vi säkert ett 30-tal harar under den tiden. Det svåra var alltså inte att hitta hare utan för hundarna att hålla ETT harspår uppåt en km när det mer eller mindre kryllade... Alla hundar prövades flera gånger och det krävdes stor uthållighet av dem i sommarhettan, tempen låg på 26-30 grader under dessa dagar. Tack och lov blåste det hård vind och vegetationen var rejält blöt under de tidiga timmarna. Sen fanns även ett vattendrag att kasta hundarna i när värmen blev för tuff. Här är det Daggi som sätts på ett spår. Alla tre domarna är med på noterna.

Lunchen intogs i Utas husbil. Domaren står för förningen...Måra, Daggi och Varis snokar runt efter macksmulor.

Varis och Måra under lunchsiestan.

Efter lunch växlade det över till sökarbete, skottfasthetsprövning och fågel.
Stefan och Måra, jag och Daggi väntar på respektive tur.

Här är det Daggi som visar sök, då även överdomaren prövade skottfastheten genom att drämma av ett par skott under sökrundorna. Övriga domare och Uta spanar in.
Kan bara konstatera att det som bedöms som bra sök hemma även innebär ett bra sök i Tyskland. Emellertid är det inte bara farten och vidden som ligger till grund för betyget utan framför allt “viljan att finna”. Återigen har tyskarna tänkt ett steg längre för vad som är väsentligt ur ett jaktligt perspektiv... Joyrunners som inte kopplat på sin näsa göre sig alltså icke besvär - ”Näsans insats måste stå i samklang med farten”.
Daggi lyckades hitta ytterligare en hare under sitt sök som hon dessutom lyckades nita fast i ett stånd, om än kort då haren beslutade sig för att dra. Så det var hennes 4:e hardrev under dagen, lika entusiastiskt som de övriga, typ en kilometer eller så:-)

Här har Daggi hittat fågel och jag går upp på ståndet.

När alla visat goda sök och stånd vidtog den obligatoriska exteriörgranskningen. Bett, ögon och även övriga kroppen scannas av efter väsentliga fel. Men alla klarade även denna granskning galant. Inga problem!

Domaröverläggning...!

Märkligt vad “tyskan” tar sig efter ett tag. Förstår nästan allt!

Måra, Varis o Daggi! Domarna undrade över släktskapet dem emellen och vi kunde konstatera att alla hade Utas fantastiskt fina gamle hane VDHCH Niklas vom Fuchseck som antingen farmorsfar eller mormors far.

Efter en hellyckad dag...blir man så här glad:-)

Fin bild på Uta och Varis.

Vinnartrion! Måra o Stefan längst till vänster.

Efter prisutdelning och middag pustas det ut på trappen.

Och sen tuffas det hemåt igen:-) Molke är väldigt nöjd att ha mamma Finjas rompa som huvudkudde!

Tack Schwaben Landesgruppe för en mycket trevlig introduktion till de tyska proven.
Och tack än en gång Uta för all hjälp med provinformation och allt det praktiska!

Höll nästan på att glömma! Supertack till Emma som med assistans av Freja, Grim, Jorm och Bellis skötte mina bebar och andra hundar som inte fick följa med! Imponerande att ni tog er an uppdraget:-)
Och sen gamla Bellis som visade ungdomarna vart skåpet ska stå med att fånga och dräpa den förrymda kaninen som gäckat mina hundar och grannskapets rävar sen i februari!
Gammal är äldst:-)