|
Ailie på väg ut i Verlorensuchen vilket närmast påminner om vårt elitvatten, bara det att dirigering inte alltid är möjlig utan man måste också kunna förlita sig på hunden. Man skymtar en av domarna längst till höger, lite längre bort ytterligare bakom vassen står jag, utom bild. Ankan var utlagd till vänster i bild innan för den gröna vassen dold bakom ekkronan. Så det var inte ett helt enkelt apportsök. Anita som åskådare såg Ailie jobba, själv såg jag knappt någonting, jycken får till stor del lösa uppgiften helt själv! Målmedvetna och tuffa vovvar som klarar detta redan som unghundar, och kräver en närmast hundraprocentig apportering!
Jag anmälde Ailie till HZP redan i mitten av sommaren, jag ville vara säker på att få en plats i Fischach, jag gillar både markerna (påminner lite om Sverige med lite mer natur än vad som finns i norr) och folk nere i Schwaben, känner mig lite hemma efter alla resor dit. Förberedelserna startade redan under våren efter att VJP avklarats. Apporträning, apportträning och ännu mer apportträning.....förutom fältsök, fågel- och vattenarbete såklart, det är ett allsidigt och krävande prov för så unga hundar.
När några av mina valpköpare också började känna att det kanske var möjligt att anmäla sig till HZP var det redan fullt på provet i Fischach, jag skulle få åka ensam ner. Har visserligen kört den vägen flera gånger själv, men det är inte skoj! Det är ju ca 180 mil, enkel resa. Men jag hade så’n tur att Anita, Ailies pappa Dux matte kunde följa med så jag hämtade upp Anita i Töllöse i DK på fredag em för en blixtvisit till Schwaben.
Vi kom ner på lördag morgon, lagom till frukost hemma hos Uli o Astrid som har Ailies bror Aiven. Under dagen shoppade vi öl, hälsade på Ysa vom Fuchseck, besökte Ulis nya jaktmarker och fick njuta av Aivens kraftfulla och vidsträckta vattensök!
På kvällen bjöd Uli på grillat vildsvin och vi satt och pratade strunt tills det var dax att nanna kudden inför söndagens vedermödor. Vi hade att se fram emot en hel jaktprovsdag och sen direkt hem, återigen 12 timmar i bilen för att släppa av Anita på jobbet måndag morgon.
Söndagmorgonen startade tjugo i fem med att jag glömt att aktivera larmet på mobilen, fiffigt, men Anita hade tack o lov gjort det så vi hann iväg i tid, det är ca 1,5 timmes bilresa till Fischach från Uli.
Sedvanlig samling med kaffe och macka på restaurag, mackan sparades, inget gick ner tyvärr:-) I vår grupp var det blott 3 hundar och 4 domare:-) Så vi såg fram emot en dag då vi verkligen skulle få många möjligheter att visa vad hundarna gick för. 
Vi hade turen att få börja med vattenarbete (till skillnad från förra året när vi kom med dyngblöta redan ganska tagna hundar till vattenarbetet sist på dagen), vattnet är det mest krävande på HZP, lika bra att få det värsta avklarat direkt!
Ailie startade sist i gruppen. Båda de övriga hundarna gjorde mycket bra vattenarbeten, speciellt på andstötjakten, jag fascineras alltid över hur bra en ung KlM (de får ej ha fyllt 2 år på HZP, Ailie var 17 månader) kan prestera i vatten, med tanke på de inte sällan rätt usla vattenarbeten av enklare snitt man ser betydligt äldre hundar prestera på prov i Sverige. Här har tyskarna verkligen kommit på någonting väsentligt ur avelssynpunkt.
Så var det Ailies tur, första arbetet, en domare slängde i en död and och när Ailie forsade ner i vattnet sköt en annan domare bortom anden för att testa skottfastheten. Ailie gjorde en kalasavlämning och vi var i gång!!
Moment nummer två. Vi fick stå kvar på stället och domaren gick iväg till en annan damm och placerade ut en död and för verlorensuchen, dvs motsvarande svenskt elitvatten, men på ca 30 meter avstånd.
Jag hade noterat att de två första hundarna fick jobba rätt hårt och länge för att finna anden, de vill gärna ge sig ut på det öppna vattnet medan anden var placerad inne i vassen mer åt höger.
Ailie gick precis som de tidigare hundarna först ut till vänster genom täta näckrosor och ut på öppna vattnet. Fick frågan av domarna om jag trodde att jag kunde dirigera henne i rätt riktning och jag gjorde ett försök, på andra försöket tog hon dirigeringen o försvann i vassen i rätt riktning. Ailie hittade snabbt anden, klart snabbast av de tre! Hon kom landvägen tillbaka och det var en lättnad när jag såg henne runda vassen och komma mot mig, även denna avlämning blev klockren, skönt!
Dags för den stora utmaningen, andjakt! För att göra en lång historia kort så jobbade Ailie som en furie i vassarna, hittade änder som hon stötte fram till skott och apporterade sen nyskjuten and prickfritt, en 11 i betyg blev belöningen, och 10 i verlorenbringen och 10 på apporttekniken.
De andra två duktiga vattenhundarna fick också bra betyg, 10 på andstötjakten.
Sen hoppades jag på att det skulle gås släspår men det blev fältsök istället. Ailie första släpp var excellente grande och hade fått vilken fältdomare som helst i Sverige eller Dk att jubla. Lydig, o farten, vidden, revieringen samt näsan var på topp.
I andra släpp var hon lite svårare att föra, det var medvindssök och det luktade extremt gott på en del partier, varvid Ailie jobbade utmärkt mot vinden och med näsan men var lite svårstyrd. Men som en domare utbrast under Ailies sök: - “Feuer!”
dvs hon hade verkligen eld i rumpan:-) De gillade henne - mycket - märkte jag...
Betyget för söket blev en 10a, hade hon hållit samma lydighet o följsamhet som i första släpp hade det kunnat bli högre, men jag var supernöjd med både hennes jobb och betyg. Däremot fick hon en 11 på stånd, hon hade två fina ståndarbeten där jag båda gångerna kunde gå upp och koppla henne på ståndet. I Tyskland testas inte avancerna, och skulle hunden peta upp fågeln/haren eller vad de nu står för o gå efter gör det ingenting, även om ståndbetyget såklart blir lägre om de “tjuvar”.
Alla i gruppen var godkända på alla moment så långt, även skottfastheten under sök på fält var avklarad, Ailie fick väl lite högre betyg här o där märkte jag, men alla hade varit duktiga.
Det hade blivit eftermiddag och då återstod bara de två sista momenten, de bägge släpspåren, ett på and på 200 m och ett på kanin på 300 m. Det började också bli ordentligt hett ute o gräset som givit svalka under hela förmiddagen var nästan torrt så det var tur att provdagen började lida mot sitt slut.
Spåren kändes extra långa men det var nog bara vad vi inbillade oss då jag oroligt så väldigt gärna ville att allt skulle gå vägen. Hur som helst så tog Ailie an andspåret galant och kom tillbaka med samma hastighet som hon spårat ut, dvs i 100 knyck! När jag kom tillbaka till bilen utbrast Anita:
-” Var får hon energin ifrån???!!! Jag har aldrig sett en hund återvända med apportviltet i så hög fart!!”
:-)
Sen var det bara ett moment kvar, känslan av att det får bara inte skita sig nu var påtaglig, men jag hade inte behövt oroa mig, Ailie hade inte gjort några apportmissar på hela sommaren o tänkte inte göra några nu heller, när hon var klar med 300 m kaninsläp sa ena domare bara :
- Perfect!!!
Låååånga spår är det! http://www.youtube.com/watch?v=DhiPYRZu7fI&list=UUmi3bEqJmmhjr7SEIb4F6IQ&index=1&feature=plcp
Men undan gick det!
Sen var det domarekonferens och vi alla kunde pusta ut! Det hade gått vägen för alla i gruppen!!!! Och jag var SÅ nöjd med Ailies prestation!
Sen var det dags att få alla poängen, 173 respektive 175 Pkt hade de övriga hundarna fått, vilket är mycket bra poäng! Men jag kände mig ganska vimmelkantig (av mat o sömnbrist också antagligen) när jag fick Ailies poäng tilldelade: Ailie fick 11 Pkt på inte mindre än fyra moment: näsbruk, stånd, andstöt och arbetsglädje, där näsa o andstöt har hela 3 i koefficient så varje extra poäng där ger många poäng! Hon är ju en turbohund och gör allt med stor energi, dessutom hade hon utfört i stort sett allt prickfritt och med en super näsa!
Så 189 Pkt samlade hon ihop! Vilket sen under prisutdelning visade sig räcka till seger, Ailie korades till “Suchensieger”, och dessutom fick jag veta att en så hög poängsumma aldrig någonsin tidigare delats ut i LG Schwabens historia!
De blev till att nypa sig i armen - igen!!! Ailie - min lilla mirakelhund!
Det är ju nåt helt visst med att föda upp en hund, jaga in den, se den utvecklas och sen få njuta av att den presterar på topp när det gäller att visa dess avelsvärde! Mycket stolt matte, uppfödare o förare!
Och jodå, Anita hann till jobbet, men inte förrän till kl 10 på måndagmorgonen! Jag tog en tupplur på deras P-plats och sen började jag de sista 9 timmarnas resa hemåt!
Tack igen Schwaben LG för att vi får komma till er och prova våra hundar! Det betyder så mycket då vi ju saknar rastypisk prövning av våra monsterländers i Sverige!
 |
